Yes we can

Ni vet de där rosorna som man dansar på?
Det som människorna med halvfulla glas istället för halvtomma kallar livet?
Den dansen som har så svåra steg.
Och när man tappar balansen och trillar, säger någon "hoppsan sa, upp igen" och hjälper en på fötter.
Har de räknat med taggarna på rosorna i det konceptet?
För man behöver ju inte ens ha dansat fel eller tagit ett snedsteg för att falla till marken.
Koreografin kan sitta som en smäck, balansen är 100 % och man följer koreografens anvisningar till punkt och pricka.
Men de där jävla taggarna...
Mitt i min Pas de Bourree sticker de till, jag trillar och medan jag gnider mina skrubbade knän svär jag åt retstickorna.
Men det är ingens fel.
Inte koreografens, inte mitt, inte rosens. Inte ens taggens fel.
Den har rätt att vara där, den ska vara där.
Vet vet, längre upp på stjälken kanske jag tackar taggen, då mitt Entrechat- hopp blir mycket högre och elegantare än förra gången.

Min koreograf har stött på dessa taggar förut och hon vet hur hon ska handskas med dem. När taggen är borta hjälper hon mig upp på fötter igen.
Även om hon inte tar mig under armarna, reser mig upp och säger "Hoppsan sa, upp igen", så tultar jag ändå vidare.
I min ficka värmer fotot av ett litet får på en blommig filt och vi vet båda två vad som egentligen vill sägas med fåret:

Yes we can.