Bort med det gamla, in med det nya

För fyra år sedan påbörjade jag en DBT- behandling.
(Mer information om DBT här)

Jag hann gå igenom två moduler, vilket är ungefär en tredjedel av den fullständiga behandlingen och jag var fortfarande i fas 1. (av tre faser)
Sedan bytte min dåvarande psykolog jobb och jag fick en ny psykolog, som nu bara är en i mängden av många.
Tre veckor senare gick Louise bort, och vid det här laget känner de flesta av mina läsare till den historien.
Jag flyttades till Rättspsyk i Sundsvall, terapin avbröts och psykologen såg jag aldrig mer.

Nu, utskriven från slutenvården, boende i egen lägenhet, har jag precis återupptagit DBT:n igen med en ny terapeut.
Jag hoppar in i en grupp som redan har gått igenom de två första modulerna och nu ska börja med den tredje.
I torsdags var det terminsstart för den gruppen.
Min gamla DBT pärm har stått i min bokhylla och samlat damm i fyra år. I torsdags tog jag ut den ur hyllan, blåste av dammet och betraktade framsidan som jag prytt med foton på mig och Louise.
Jag öppnade den och ögnade igenom innehållet och mina gamla anteckningar som i dagens läge verkar så naiva och skrivna av en hospitaliserad tonåring.
Jag suckar, lägger pärmen i en bärkasse och promenerar till ätstörningsenheten för att ge DBT:n en ny chans.
Jag går uppför trapporna med årets första snöflingor i ögonfransarna och öppnar dörren.
Där inne luktar ingefära och jag hör min terapeuts igenkännande röst.
Men den där skånska glada rösten?
Jodå, visst är den den psykolog som jag fick för fyra år sedan som jag bara hann ha i några månader innan det bar av åt Sundsvall.

När vi ska starta sessionen drar jag fram min gamla DBT- pärm ur kassen, men känner den skånska psykologens hand på min axel.
Jag tittar upp och hon ler och säger:
"Släng den där. Här får du en ny. En blank, oskriven ny pärm. Nytt kapitel, en nystart, en ny chans."

Så jag dumpade min gamla dammiga pärm i en papperskorg, och slog upp första sidan på min nya start.