Pysen, hur kunde du?

Jag har undrat i mitt stilla sinne den senaste tiden över Louise.

Varför jag nästintill aldrig går till hennes grav, tänder ett ljus eller lägger dit ytterligare en sten med vackra ord.

Hennes grav ligger inte ens 10 minuters promenad bort, men jag går aldrig dit.

Varför?

Sanningen att säga är att jag är arg på henne.

Jag är så arg och fruktansvärt besviken. Hon bara drog och lämnade alla andra kvar i sticket.
Men det är inte helt sant. Hon menade ju inte att sluta så tvärt och precist.
Men hon visste likaväl som vi andra inom dessa väggar hur farlig Katt- och- råtta- leken är, och hon fortsatte ändå att leka.
Den som är med i leken får leken tåla.Jo visst, men nu drabbade det ju oss som inte lekte.

Du lovade Pysen!

Där jag står i en torr öken vänder jag huvudet upp mot himlen och skriker.
Att jag blottar skörheten och erkänner att jag behöver någon är extremt sällsynt. Men nu gör jag det.
Jag behöver min bästa vän.
Alla våra drömmar och framtidsplaner, alla våra allt.
Jag behöver någon att ringa när jag fattar eld, någon att skratta med, någon att krama om eller bli kramad av.
Varför Pysen?
Samtidigt svider det inombords när jag känner sådär.
Det är respektlöst och så långt ifrån heder om de döda.
Men det är så jag känner när det gör riktigt riktigt ont.

Förmodligen kommer jag att lära mig att hantera och bearbeta denna del av processen också, men auch, så ont det gör.