Jag träffade NinniMalin och PelleMan idag.
Jag hade varit och tjafsat med öppenpsyk hela förmiddagen och var måttligt förbannad och less, och var nära att sms:a Malin och säga att jag inte orkade träffas.
Men så tog jag en sista klunk ork och gick upp till sjukhuscafeterian där Malin och hennes man satt och väntade. De hade precis gjort ultraljud på bebisen och fått se kön och en riktigt bra bild på lille bebben.
Och så fort jag fick se Malin försvann all min ilska från tidigare under dagen. Som nedspolad i avloppet var allt negativt borta på en sekund.
Malin strålade.
Jag har aldrig tidigare sett Malin så lycklig. Hennes ögon glödde och hon hade ett konstant leende över hela ansiktet.
Hon rabblade allt som hänt och som de hade sett på ultraljudet snabbt som en hagelspruta och hennes lycka sken över hela sjukhusentrén.
Helt plötsligt kändes min ilska småaktig och helt oviktig, i det stora hela.
Malin har en människa i magen, en fullt utvecklad, frisk liten människa.
Och det finns ingen som jag unnar den lycka jag såg idag mer än Malin.

<3

Fyra små ord

Äckelkänslornas lördag.
Stela ben springer till bussen och jag stiger på med rött hårfärgskladd i håret.
Med stirrig blick räknar jag ner hållplatserna för att plinga rätt.
Jag svär åt mig själv när jag inser att jag tog fel på systemets öppettider och vandrar planlöst vidare.
Vad som helst än att vara hemma. Det stormar hemma i lägenheten, en vind som blåser igenom kroppen och tar med sig all ork och vilja och lämnar kvar ett fruset skal.
In i nästa butik på vänster sida och på högen med böcker.
Då kommer en personal som jag inte träffat på evigheter in med en korg i handen. För många år sedan var hon en av de personer som jobbade intensivt kring mig. Under en självsvält- period jobbade hon och jag hårt för att vinna över matångesten, och jag minns så väl hur jag kastade min välling på henne och skrek att om det är någon som behöver den så är det hon.

Vi nickar kort mot varandra och jag böjer ner huvudet för att visa att jag respekterar att hon inte är i tjänst och därför inte kan stanna och hälsa.
Så känner jag en lätt strykning på min arm och i förbifarten viskar hon i mitt öra:
"Vad fin du är".
Jag lyfter blicken och hinner se en glimt av stolthet innan hon hastar vidare.
Bestämt lägger jag ifrån mig boken Tappa 10 kg inom två veckor och går därifrån.
Väskan är tom på destruktiviteter och på väg hem tror jag att min rygg var en aning rakare och huvudet hölls några centimeter högre.

Väl hemma slås jag av insikten av att det är vindstilla och varmt och någonstans i magen finns en känsla som kanske skulle kunna kategoriseras under sinnesro.

Fyra små ord, men de räddade hela min lördagkväll. Min fat suit föll av och färgkladdet i pannan försvann.
Fyra små ord, och jag svarar med ett litet:
Tack.

Titta inte ner, du går på en smal tråd.
Titta inte ner, det är så långt dit.
En tråd av finaste nylon, så skör och bräcklig.
Jag går på tå, rädd för att lägga all min tyngd på den spröda linjen.
Ramla inte.
Jag ser lågorna där nere, elaka och giriga.
De sträcker sig efter mina fötter och tilltar när jag svajar.
De slickar mina fotsulor och sotar ner mina lungor.
Jag går fortare, vill komma över till andra sidan.
Tråden knakar mellan mina tår och jag stannar upp, håller andan och står helt stilla.
Någon skriker, men jag tror inte att det är jag.
Det tycks komma där nerifrån och jag lovar mig själv att inte ramla.
Titta inte ner.
Titta rakt fram och fortsätt gå.

Toppenväder i Blekinge!

Här är en bild på kvällens väder i Blekinge från dagens tidning. :)
Norrland, släng er i väggen! :P
Måtte det inte vara ett tryckfel...

Bort med det gamla, in med det nya

För fyra år sedan påbörjade jag en DBT- behandling.
(Mer information om DBT här)

Jag hann gå igenom två moduler, vilket är ungefär en tredjedel av den fullständiga behandlingen och jag var fortfarande i fas 1. (av tre faser)
Sedan bytte min dåvarande psykolog jobb och jag fick en ny psykolog, som nu bara är en i mängden av många.
Tre veckor senare gick Louise bort, och vid det här laget känner de flesta av mina läsare till den historien.
Jag flyttades till Rättspsyk i Sundsvall, terapin avbröts och psykologen såg jag aldrig mer.

Nu, utskriven från slutenvården, boende i egen lägenhet, har jag precis återupptagit DBT:n igen med en ny terapeut.
Jag hoppar in i en grupp som redan har gått igenom de två första modulerna och nu ska börja med den tredje.
I torsdags var det terminsstart för den gruppen.
Min gamla DBT pärm har stått i min bokhylla och samlat damm i fyra år. I torsdags tog jag ut den ur hyllan, blåste av dammet och betraktade framsidan som jag prytt med foton på mig och Louise.
Jag öppnade den och ögnade igenom innehållet och mina gamla anteckningar som i dagens läge verkar så naiva och skrivna av en hospitaliserad tonåring.
Jag suckar, lägger pärmen i en bärkasse och promenerar till ätstörningsenheten för att ge DBT:n en ny chans.
Jag går uppför trapporna med årets första snöflingor i ögonfransarna och öppnar dörren.
Där inne luktar ingefära och jag hör min terapeuts igenkännande röst.
Men den där skånska glada rösten?
Jodå, visst är den den psykolog som jag fick för fyra år sedan som jag bara hann ha i några månader innan det bar av åt Sundsvall.

När vi ska starta sessionen drar jag fram min gamla DBT- pärm ur kassen, men känner den skånska psykologens hand på min axel.
Jag tittar upp och hon ler och säger:
"Släng den där. Här får du en ny. En blank, oskriven ny pärm. Nytt kapitel, en nystart, en ny chans."

Så jag dumpade min gamla dammiga pärm i en papperskorg, och slog upp första sidan på min nya start.

Yes we can

Ni vet de där rosorna som man dansar på?
Det som människorna med halvfulla glas istället för halvtomma kallar livet?
Den dansen som har så svåra steg.
Och när man tappar balansen och trillar, säger någon "hoppsan sa, upp igen" och hjälper en på fötter.
Har de räknat med taggarna på rosorna i det konceptet?
För man behöver ju inte ens ha dansat fel eller tagit ett snedsteg för att falla till marken.
Koreografin kan sitta som en smäck, balansen är 100 % och man följer koreografens anvisningar till punkt och pricka.
Men de där jävla taggarna...
Mitt i min Pas de Bourree sticker de till, jag trillar och medan jag gnider mina skrubbade knän svär jag åt retstickorna.
Men det är ingens fel.
Inte koreografens, inte mitt, inte rosens. Inte ens taggens fel.
Den har rätt att vara där, den ska vara där.
Vet vet, längre upp på stjälken kanske jag tackar taggen, då mitt Entrechat- hopp blir mycket högre och elegantare än förra gången.

Min koreograf har stött på dessa taggar förut och hon vet hur hon ska handskas med dem. När taggen är borta hjälper hon mig upp på fötter igen.
Även om hon inte tar mig under armarna, reser mig upp och säger "Hoppsan sa, upp igen", så tultar jag ändå vidare.
I min ficka värmer fotot av ett litet får på en blommig filt och vi vet båda två vad som egentligen vill sägas med fåret:

Yes we can.

Nämen gud, så söt!
En igelkottsbebis!

Must have! Must have NOW!

Oh my god!
Detta är ju ett solklart fall av ett par Jessica-måste-ha- örhängen!
Örhängen i form av ett par ketchupflaskor!

Hittade bilden under ett spontant surfarunt, men var?
Om någon vet var man kan köpa ett par sådana här örhängen, please let me know!

Till "Ninni"

Jag tillägnar detta till mitt mest trofasta och hängivna fan! :P
*wink, wink*

Inte paus, men nästan

Som ni märkt s är inte bloggen min första prioritet just nu och kommer nog inte vara det på ett tag.
Så jag tänkte först göra en officiell bloggpaus, men vid närmare eftertanke bestämde jag mig för att inte bloggen ska ta en paus.
Jag ska ta en paus, men bloggen får vara kvar i spelet under mitt break.

Så under obestämd tid kommer det att publiceras underbara bilder som jag hittat lite varstans.
Bilder som kanske inte är så intressanta, genomtänkta eller annat som min blogg kanske var.
Men dock, förtjänar dessa guldklimpar en plats, då de absolut får en att le, kanske sucka ett awh för sig själv, skratta eller helt enkelt bara orka några minuter till.

Inleda får denna makabra men supersöta gullefjun.

Kort snabbrapport

Här följer en snabbrapport från ett härligt Stockholm.

Jag har det supermysigt. Barnen är så goa och det är alltid lika roligt att träffa dem och få se deras utveckling från föregående visit.
Aliya blir mer och mer konstnärlig och påhittig, dock har nu har 6års- trotset börjat smyga sig in.
Leon är så snusförnuftig och mycket mer självgående än förut. Hans språk har också fått en klar förbättring. Eftersom barnens pappa är filippinare har de tre språk att lära sig; Svenska, engelska och filippinska. Därav har det varit en liten utmaning att förstå vad han säger trots att han ändå är fyra år. Men som sagt, klart bättre nu.

Vi har julpyntat och haft adventsmys med lussebak.
Igår var vi hos min andra moster i Tyresö, fikade och tittade på deras nya hus. Härligt att träffa de också!
Idag åkte jag till mosters L jobb och käkade sushibuffé. När vi hämtat barnen på dagis åkte vi hem och grillade korv på altanen.
Efter tandborstning och godnatt-saga har barnen nu somnat och jag och moster sitter i soffan med en kopp glögg i händerna och invirade i täcken.
Jag åker hem på onsdag istället för måndag. Det finns ändå inte så mycket som väntar hemma nu under vardagarna ändå.
Knubbiga barnhänder, slabbiga pussar, familjemys, tända ljus, julgranar och varm stämning går helt klart före en tom lägenhet och mellanvården. :)





Leon tittar på Bolibompa med sin pulkahjälm på huvudet...

Hit the road, Jack!

Idag åker jag till Stockholm! :)
Jag ska hälsa på mostrar och kusinerna. Lillkillen har precis fyllt 4, så jag ska fira honom lite grann också. På söndag har barnen uppvisning med sin gympa och på lördag blir det adventspynt och lussebak.
Jag hoppas också att Tyresö-familjen kikar in någon dag! :P

Packat och klart, mätt i magen, Let´s hit the road (railway)!

Mitt exemplar av Slutstation Rättspsyk damp ner hos mig i början av veckan. Tack Sofia och Therésè!
Jag skumläste i boken och ni har gjort ett kanonbra jobb! Dock klarar jag inte av att läsa den ännu, det där ligger fortfarande för nära för tillfället. Däremot sträckläser min terapeut den i detta nu. :)

Nu sitter jag hemma hos Jonas och spelar Professor Layton på DS, Tombraider 1 på PS samt fixar lite smått och gott här på datorn. Spelnörd?! Oooh, nej, jag tränar bara simultanförmågan!

Snart ska vi gå hem till mig och hämta kaffe, kameran och formatera om mitt Donkey Kong till ett M3- kort. :P